Det stora äventyret

Är nu tillbaka i verkligheten. Eller mest bara kroppsligen ännu. Tar en stund före huvudet är på plats igen. Har sett och upplevt så mycket, så det tar länge att smälta. Och att komma ihåg allt. Och att inse att vi faktiskt gjorde det. Vi åkte mc till Österrike! 4816 km blev det. Det tog oss 12 dagar. Ett par dagar till hade kanske gått bra. Nu blev det några väldigt långa kördagar. Men det berodde nog på våra vägval. Vi valde ju inte de snabbaste vägarna. Speciellt inte i början. Ville ju se så mycket som möjligt. I något skede insåg vi att ska man komma nån vart i Tyskland, är det nog autobahn som gäller. Och när man slutat säga oj och vau åt alla otaliga byar och småstäder de små vägarna ringlar sig igenom, då är det faktiskt rätt skönt att åka lite snabbare mellan varven. Är det inte konstigt hur man kan bli mätt på vackra landskap också? När de första snöklädda alptopparna kom i syne, då ryste jag ända ner till tårna. Sen på väg hem knyckte man mest på axlarna. En till alptopp... gäsp.

Tur med vädret hade vi. Och inga missöden alls. Mestadels lagom varmt och inte just något regn alls. Finland var dock inte så välkomnande. Regn i södra delarna och storm de sista hundra kilometrarna. Men vad gör det när man är nästan hemma.

Nån fullständig reseskildring bryr ni er knappast om. Men några foton kanske? Där är ju så fantastiskt vackert. Precis som på de allra finaste vykorten. Sagolikt!

På hotel Seehof i Zell am See bodde vi fyra nätter. Ett stenkast från sjön.

Vi hade turen att vara där när ett internationellt jippo, Vespa Alp Days, ägde rum. Staden invaderades av 800 vespor och skotrar som med gemensam start från gågatan åkte på olika turer i bergen. Vilken syn, vilket ljud och vilka avgasmoln!

Uteserveringar i massor längs de smala gatorna i den gamla stadssdelen, som fylldes med folk till kvällarna. Varmt, skönt och härligt!

Huvudmålet för resan, den högsta punkten på Grossglockner High Alpine Road nåddes på slingriga vägar med 36 hårnålskurvor bland höga snöväggar och branta stup i strålande solsken. Äventyrets höjdpunkt! Också bokstavligen.
Jag, den höjdrädde, missade nog kanske ett par utsikter, när jag ibland envist tittade rakt framåt...

På hemvägen stannade vi  på detta hotell i ett slott i Chemnitz, Tyskland. Här är vår "cykel" parkerad bland dom andra cyklarna. Det heta vädret den kvällen vi kom dit, fick oss att nästa morgon bestämma oss för att ta en natt till där. Och tur var ju det. Vi fick sen höra att hemska oväder hade härjat nästa dag i Berlinområdet, där vi annars skulle ha befunnit oss just då. En lämplig miljö för att fira silverbröllop tyckte vi också att det var just där.

Täta och stora skogar gav skön svalka på de mindre vägarna.

På hemvägen genom Sverige hade vi väldigt mycket tid på oss till nattfärjans avgång till Åbo. Plötsligt såg vi High Chaparallskyltar. Dit ville jag när jag var liten! Bättre sent än aldrig.
Sverige är ett  land som oftast har varit bara genomfartsland för oss. På nerresan körde vi genom de mysiga småländska landskapen. Mariannelund, Lönneberga, Katthult, låter väl bekant? Ingen Emil såg vi dock. Och ingen Kurt Wallander heller nere i Ystad. Men oj hjälp, vilka fina landskap mellan Ystad och Trelleborg.

En otrolig upplevelse och minne för livet blev resan. Vardagen knackar på med lite jobb före sommarsemestern börjar. (Dethär var vår vintersemester, ni såg ju snön?!) Då är inget bokat. Skönt ska det bli. Och i växthuset hade allting exploderat. Blir ett äventyr det också, att som nybörjare med växthus försöka hålla liv i alla plantorna. Och hoppeligen få skörda nånting också så småningom.

Ha det gott och så syns vi snart igen!