Musik och aluminium

Blev en kedjereaktion här i huset när prylnissen i familjen köpte en till manick. Denhär gången var det en router som behövdes. (På riktigt)  Den stod där på matbordet och blinkade några dagar. Sen fick det vara nog. Bort med den från bordet, tack! Musikhörnan i matsalen kändes som en bra plats för den, men den har varit oinredd sedan vi flyttade in. Bara målat lite och lyft in stereon och lp-skivorna.

Inte trevligt alls har det varit, som ni kan se. Men denhär lilla hörnan har inte på något sätt haft högsta prioritet när också resten av huset är halvfärdigt. Vi har kunnat spela våra gamla lp:s. Och det har fått räcka. 

Men nu blev att ta en rundtur i huset och fundera på förvaringen. Det mesta här görs ju enligt, man tager vad man haver principen, som ni kanske märkt.

I källaren fanns detta fula kontorsskåp. Skulle vara förvaring för målburkad. Trodde gubben...Nähäps, uppför trappan  med det nu bara! Blev lite tänka på. Ska det vara vitt, svart, tapetseras eller vad ska jag hitta på? Bäst att sova på saken.

Det var då jag upptäckte aluminiumtejpen! En helt ny bekantskap. På en facebookgrupp för återanvändare hade nån stylat en lampa med denna tejp. Och ett litet bord. Ska väl gå med skåpdörrar då också?!

Grundmålade, ytmålade och började tejpa dörrarna. Roligt och spännande!

Gubben sågade dörrar till överskåpet. Dörrhandtagen fanns såklart också i lager. Lite mera styling, och...

nu har vi det snyggaste och coolaste skåpet i världen, som slukar både stereon, lp:n, cd:n, filmer och playstationspel!
Är så nöjd så jag spricker! 

Routern då? Som startade hela prosessen. Den får stå på golvet bredvid skåpet och blinka så mycket den orkar. Fniss.

Lyktor

Här byggs det och pysslas värrigare i alla vrår. Jag håller på med ett möbelprojekt, dottern med ett uggleprojekt och gubben lagar klart ett gäng med lyktor. Min möbel och dotterns alster ska ni få se sen när de är klara. Jag har gjort bekantskap med ett nytt material och jag är helt förälskad! Men mera om det senare. Nu vill jag visa lyktorna som gubben hållit på med. Eller lyktan. Har bara foto på den första som blev klar. Han gjorde ju, som ni kanske läste, en lykta åt brudparet i augusti. Och började tycka att han kan göra flera. När man nu har överblivet glas från växthusbygget... Och gamla golvplankor och gamla terassplattor osv... Ett långt projekt blev det och många krokar i långdansen. Men superfina blir de! Och snart är alla klara och fått nya hem. 

Släpvagnen har igen fått fungera som verkstad. Ibland har lyktorna varit i regnskydd i växthuset och ibland har man hittat lite tak eller andra delar på målning i ett av sovrummen. Borde kanske satsa på att göra huset klart inklusive snickeriverkstad i källaren. Är väl lite konstig? men ibland tröttnar jag på att kliva över brädhögar, cirkelsågar, industridammsugare och kompressorer på väg till sängen... 

Såhär fina blir de. Duktig är han, gubben. Kanske bra att han inte ännu åtminstone synts till i soffan med sticksömmen i högsta hugg.

Handarbete

En stilla undran såhär på tidig fredagskväll.... Hur kommer det sig att det i de flesta fall bara är kvinnor som handarbetar? Varför är det kvinnornas ensamrätt? En skapande verksamhet och en bra avkoppling. Suverän finmotorik- och minnesträning. Som inte fordrar ett särskilt utrymme eller mycket pengar. Hur kan inte männen "få" syssla med sånt? Härstammar kanske från tiden då männen sådde och skördade och kvinnorna vävde tygerna och sydde kläderna? Är nog ett tag sedan dess. Lite nytänk skulle kanske vara på sin plats?! Hur skulle inte pojkarna och gubbarna kunna sitta där bredvid sina flickor och gummor och sticka de också?! Dubbelt mera klingade av stickor. Det mest hemtrevliga ljudet. Och så romantiskt. Har för mig att många pojkar nog gillar handarbetslektionerna i skolan. Men vart försvinner det sen? Borde inte ha något med könet att göra. Jag har åtminstone aldrig använt andra kroppsdelar än mina händer när jag handarbetat. Och hjärnan förstås. Kan väl ingalunda vara där som det brister... Eller? :)

Önskar världen mera handarbetande pojkar och gubbar! 

Mina har gjort ett försök. Det rosa arbetet är stora sonens för något år sedan påbörjade försök att imponera på flickvännen. Den svarta lilla lappen har gubben virkat efter att han förundrade sig över att nån (jag) kan virka och hur man gör. Den sätter han stolt ner sin kaffekopp på så gott som varje dag. Hurra för dem! 

Växthusmys

Hösten har nog minsann sina fördelar. Att tända en massa ljus och mysa i växthuset, är en av dem. Nån annan värmekälla än oss själva, våra vänner och ljusen har vi inte där, men det räckte bra ännu i lördags. Man kan vid behov svepa in sig i filtar. Frusna stjärtar kan välja stolarna med fårskinnen på. Glatt umgänge, musik och lite värmande drycker tinar nog den mest frusna kroppen och själen. Hoppas vi hinner med flera sittningar ännu före den riktiga kölden kommer. Har väl sagt det förut... men säger det igen. Är så lycklig över växthuset! 

Refuserad

Smakar på ordet. Rullar och skorrar på r:ena. Refuserad. Refuserad. Smakar inte så bra. Spottar och fräser. Och sväljer.

Har på sistone jobbat med ett par tavlor för att ha nåt att lämna in till lokala konstföreningens årsutställning. Gick inte så bra denhär gången. De föll inte tvåmannajuryn i smaken och fick ta hem dem igen. Alla tre. Den ena hade jag gjort redan tidigare och fick låna den till utställningen av ägaren. Men den gillades inte heller. Som tur gillas den av ägaren. Och faktiskt av mig också. Den har ni fått se redan. Det är den stora kattavlan som kan ses i dethär inlägget. 

Försöker intala mig själv att det är en fråga om tycke och smak. Att nån nog gillar det jag gör och att jag inte ska kasta bort allt materialet och sluta måla. I stället ska jag jobba hårdare  och utveckla min egen stil. Visst svider det en stund. Och känns motigt. Men I´ll be back!

Tar mod till mig och visar de två nyaste åt er. Varsågoda! 

Kolibri. Akryl. 50 x 70 cm.

What does the fox say? Akryl. 81 x 65 cm.