Tänkte nästan trilla omkull av förvåning när jag häromdagen stötte på denhär boken i en market här i stan. Strategiskt placerad på synligaste stället vid gången, för att locka köpare. Målarboken, som en av mina favoritkonstnärer i Instagramvärlden, just har gett ut. En ung man, eller vad man nu ska kallas när man är 25 år, från Manila. Aldrig hade jag trott att hans bok skulle finnas att köpas här!
Inte hade jag tänkt köpa nån målarbok alls. Att de fungerar som avkoppling och rogivande medicin tvivlar jag inte en sekund på. Men jag skapar hellre själv och kopplar av på det sättet. Köpte inte. Förrän nästa dag... Såklart måste jag ju ha hans bok... Kanske jag aldrig sätter ett streck i den, men det gör inget. Vet inte ens om jag kan förmå mig att "klotta" i den. Men kan titta i den och begrunda och beundra alla de roliga figurerna och filurerna. Den är underbar! Och inte känns det heller helt fel att ha bidragit lite, lite till en ung konstnärs framgångshistoria. Oberoende av platsen på jordklotet.
Igår var jag bjuden på en tillställning som varken jag eller nån av de andra gästerna varit med om förr. Inte arrangörerna heller. Och som vi kanske aldrig mera kommer att få vara med om. Den onödigaste av alla tillställningar, åtminstone om man tänker på det finskspråkiga uttrycket för onödiga tillställningars moder; kissanristiäiset, dvs KATTDOP!
Ha ha, jo, min kreativa och påhittiga vän hade kommit på den förträffliga idén att ordna namngivningsfest åt sina nya små kattfröknar.
Och vilken fin tillställning det var! Champagne, kaffe och tårta. Charmiga kattkakor:
Mingel, umgänge och huset fullt av glada människor. Livliga, söta katter och en hund också. Nån präst syntes inte till, så ceremonin sköttes av värdparet. Med lite grädde påstruket på pannan fick fröknarna sina namn. Och inte vilka namn som helst, såklart. Fina damer ska ha fina namn:
Att fota livliga katter med en mobiltelefonkamera är inte så lätt. Ville inte komma med riktiga kameran i hösta hugg, som nån bloggerska. En av dem ser ni i allafall här: (vilken vet jag inte, ursäkta mig)
Presentbordet dignade som på vilket stort 50-årskalas som helst. Jag var inte ensam om att tycka att möss är en lämplig dopgåva till katter. Det var inte bara en eller två möss fröknarna fick... Kanske vi kan skylla på ovana att gå på kattdop?
Precis när jag cyklade ner från gården på väg till dopet, kom grannfrun med sin hund. Ska du på fest, undrade hon, på finska. (såg väl ut så på klädseln, presentpaketet och cykeln) Jo, eh, jo, det ska jag. Sa inget mera, hon hade nog ändå inte trott mig om jag sagt att jag ska på kissanristiäiset.
Onödigt?! Inte det minsta! Vad kan vara mer nödvändigt än att ta tillfället i akt att ordna en fest för sina vänner när en orsak uppenbarar sig?! Med eller utan katter.
Tack att jag fick vara med!
Hej!
Oj då, så länge sen sist. Har inte haft lust och kunnat förmå mig att skriva om min löjliga lilla värld och triviala glädjeämnen, när världen ser ut som den gör. Och att skriva om de sakerna, vill jag inte heller. Det får andra göra.
Nu beslöt jag i allafall att göra ett försök. Tycker att ni bör få träffa Bob, ni också. Vilka glädjetjut, -dans och tom lite -tårar han förorsakade när han upptäcktes. I samma veva fick han ett namn. Bob. Öh?! Ja, inte var det jag som tyckte att en melon behöver ha ett namn, men okay, låt gå. Låt mig alltså presentera:
Bob, the melon
Liten, ynklig och frusen låg han där på växthusgolvet. Genast fick han en egen crocs, för att inte bli så kall om fötterna. Varje dag har han blivit ompysslad, påhejad och beundrad.
Se så stor han blivit nu! Crocsen har han växt ur och är till bara för jämförelse. Sådär som tändsticksaskar, som de brukar ha på sina bilder i tidningen, på sina romantiska potatisar eller hånglande morötter. Frusen är han fortfarande och kommer inte att hinna bli större. Men det gör inget. Glädje har han gett och nästa år ska jag absolut ha en melonplanta igen. Vacker planta och fin blomning också. Äta Bob?! Njaa, vet inte... Vem är frivillig att sticka kniven i honom?!
