Herr Kråka

Nu är den på plats. Saken jag skrivit om här tidigare. Som jag beställt av en hantverkare som sysslar med ett hantverk jag aldrig kommer att syssla med. Fast man ska aldrig säga aldrig. Aldrig i hela livet att jag skulle ta in ett dött djur i mitt hus!! Eh, nu sitter han där på paradplatsen och hälsar alla välkomna. Hur tänkte jag? Ja, ingen aning. Förstår inte vad som hände. Men det var nog när vi besökte Helena Strand i Harjux, som håller på att utbilda sig till konservator, som jag fick idén. Imponerades av hennes kråka. Och hantverket. Och skallarna från de olika djuren var också häftiga. Inte äckliga. Tänka sig! Kanske en alldeles egen kråka skulle platsa i vårt hem? Vi bor ju i Kråkholmen. Och så har vi ju dedär gamla gatuskyltarna. Och el-stolpen. Och...

Här är han nu, Herr Kråka. 

 

Visst är han fin?! Tröstar mig med att han inte dog för min skull. Det skulle jag aldrig ha gått med på. Ett litet stygn av dåligt samvete känner jag nog ändå. Och är det inte mera kraxande än tidigare i skogsdungen där kråkorna bor, när jag cyklar förbi? Och kan man inte höra en ton av anklagelse?