måndag 29 september 2014

Höstsysslor

Börjat lite smått med sommarbortstädningen och lite andra höstsysslor. Men bara smått. Väldigt varmt och skönt har det varit idag, så jag hoppas att jag har god tid på mig ännu innan snön kommer. Gräsmattan är lysande grön och löven är kvar i träden. Ingen brådska här inte alltså. Men barren har nog minsann blåst ur sembratallarna. I tjocka drivor ligger de och skräpar. Gillar barrväxter, men inte barr. Bara att ta räfsan i vacker hand då.   




Om nån behöver lite barr är det bara att hämta! Gratis! Borde kanske googla om det finns nåt återvinningstips för barr. Kanske de skulle gå till nån hårinpackning, ansiktsgeggamoja eller tom vin kanske?! Tallbarrsvin, hmm... Intressant. 

Lite trevligare saker har jag också skördat. 


De små majsfröna som jag sådde i vårvintras


växte och växte och blev till coola, långhåriga tjocka kolvar


med majs. Amazing!  En nybörjarodlares experiment. Var det värt besväret? Njae, kanske, inte, knappast... Måste fundera lite. Till nästa vår...


Har också plockat in de röda chilina ur växthuset. Resten får ännu mogna lite och hetta till sig. Varför vissa ser ut att vara i behov av en vårdande antirynkkräm vet jag inte. Har nog ingen betydelse för smaken. Fick höra att enklaste sättet att förvara dem är att frysa dem. Vilket bra tips! In i frysen med dem alltså. Bara att ta fram så mycket man behöver åt gången. Gillar chili! Men var det värt besväret att odla själv från frön? Plantera om och hålla på? Njae, kanske, inte, knappast... Måste fundera på det också. Över vintern.


Här ser ni ännu majsen i odlingslådan till höger. De sista hann inte bli färdiga. Drog upp allt och gjorde rum för vitlök i stället. Ett nytt experiment. Ett väldigt tålamodsprövande sådant. Ska vara där i jorden och gotta till sig nästan ett helt år! Gäller att komma ihåg vart jag satte dem. Värt besväret? Återstår att se.





Lite alliumlökar grävde jag också ner. Vilken sort minns jag inte mera. Har nog sparat lappen. Följde råden till punkt och pricka. Jag tom tvättade händerna efteråt, precis som det stod på lappen. (Jo, man kan ju inte förstå allt själv) Visst är de vackra, de rara lökarna?! Nästan synd att gräva ner dem. Men om det går som jag tänkt så blir resultatet ännu vackrare. Och godare. Återstår att se.



tisdag 23 september 2014

Soffbord

Brr, hösten kom visst. Och med den lusten att börja se över mitt bo. På sommaren bryr jag mig inte det minsta om inredning och sånt. Då är det utsidan som gäller. När mörkret kryper på och kölden och regnet och rusket gör sig påminda, då vaknar min lust att se över mitt bo. Kvällens projekt gällde egentligen inte mest mitt bo, utan Röllis i huvudsak. Den som inte känner till Rölli, kan läsa mera här.

Rölli har också bott på utsidan hela sommaren. Nu tyckte vi det var dags för honom att flytta in. Han har en jättestor inomhusbur, som kan vara problematisk att placera. Förra vintern bodde han under mitt ateljébord. Lite trångt och i vägen var buren ibland. Så därför kom jag på den strålande? idén att hans bur kan agera soffbord! För nåt sånt har vi inte haft sen det förra flyttade ut i växthuset. Och det var bara tillfälligt placerat i vardagsrummet inför en tillställning för länge sen. Tillfälligt blev ganska länge, som vanligt. Ett par år, eller så... Nåt slutligt soffbord har vi inte ännu bestämt oss för, så nu blev det alltså ett kaninburssoffbord. Tillfälligt... 



Här finns inget soffbord. Bara ett i mina ögon vackert trägolv, som jag inte velat dölja med nån matta.



Men ett kaninburssoffbord fordrar definitivt en matta under sig. Fick igen bli en man tager vad man haver sak. En vitaktig gammal hemgjord trasmatta får duga. Och hjälp, det blev ju ganska mycket mera ombonat. Tänk om jag måste satsa på att ha mattor i allafall... Men inga gardiner hur som helst! Där går gränsen. Tror jag... Vill inte dölja de vackra fönstren, utsikten och ljuset. Och cementbänken under fönstren gör ju att gardinerna skulle sluta på en galen höjd. Nej, inga gardiner alltså.



Hann bli kväll före denhär bilden togs. Här är bordet med innehåll på plats. Kanske inte världens mest styliga bord. Men rätt så originellt. En massa prasslande och morotsgnagade hör jag därifrån medan jag skriver. Och möblerat om har han redan gjort. Vessan ska tydligen vara mitt på golvet. Om bordet blir för livfullt, smutsigt och stinkande får det lov att flytta. Men vi hoppas att alla parter ska trivas med arrangemanget!



fredag 19 september 2014

Joyful silence

heter teet jag dricker denna morgon. Njutningsfull tystnad, eller nåt i den stilen, på svenska. Passar alldeles utmärkt. Knäpptyst är det. Och jag njuter faktiskt av ensamheten och tystnaden. Ro för själen. Ska snart ta itu med dagens sysslor. Men drar ut på det. Har en målarduk som väntar. Skulle kanske hinna ta itu med den en stund före alla måsten. En orörd dag. 




Och så märker jag att koppen jag dricker ur också har stor symbolik. Där är jag ju! Lyckligt leende med alla barnen och människorna runt mig. Stornjuter bland liv och rörelse. Styr och ställer och har tusen bollar i luften. 




Och här på baksidan, fick jag bråttom. Försöker hinna ifatt de tre viktigaste. Barnen som plötsligt blev stora och springer sin väg. Stoppa tiden! Oj nej, det gick visst inte. Tystnaden kom. Med sin njutning den också. Allt har sin tid! 



Oerhört lycklig och tacksam över alla som finns i min närhet och i mitt hjärta. Tack!!




måndag 15 september 2014

Manicken



I somras hamnade jag och gubben till den stora byaffären inåt landet. Den med det stora fula gula monumentet, som faktiskt röstats av resebranschfolk till ett av världens tre fulaste monument. Ja, ni kanske känner till stället. Hade behov av en utfärd och åkte alltså dit. Ska bli tio år igen tills nästa gång. Minst. 

Affären har en rätt stor avdelning för prylnissar. Jag är inte särskilt imponerad och intresserad av teknikprylar. Inte det minsta egentligen. Visst uppskattar jag fungerande teknik. Som telefonen och en fungerande dator och sånt. Men bryr mig inte om nyaste modellerna och vilka, i min ögon onödiga funktioner de har, och dittan och dattan. Och när tekniken inte fungerar så blir jag smått rabiat och svär ve och förbannelse över grejen i fråga. Och visst är det ju ganska ofta det händer?! Mest hela tiden, om man frågar mig. 

Mig hittar man alltså inte där på teknikavdelningen. Men nog gubben. Så medan jag kollade bokavdelningen, konstnärsmaterialet och stod och tummade på alla garnnystanen så handlade gubben Manicken. Suck och stön. En till pryl som ligger och skräpar i hörnen?! Men jag hade fel. Den har kommit till användning. Och jag gillar faktiskt denna pryl. Sådär i smyg bara, såklart. Den vibrerande bluetooth högtalaren! Vilken genial uppfinning. Och behändig. Kan tex tas med till växhuset, som förvandlas till en önskekonsertsal på ett huj. Den lilla grejen, mindre än en kaffekopp, kan förvandlas till en mäktig högtalare beroende på vilket underlag den placeras på! Eller det är underlaget som blir högtalaren. I sig själv ger den inte mycket ljud ifrån sig. 





Den kan också förvandla människorna i dess omgivning. Speciellt prylnissarna. Ja, det är sant! Jag har sett det med egna ögon. Flera gånger. Först lyser ögonen upp. Sen börjar jakten på föremålet som ger den bästa resonansen. Som lyckliga, rödkindade barn springs det runt i huset och i trädgården. Allt som kommer i vägen ska testas. Och då menar jag allt. Från magar i olika storlekar, kinder, huvuden, bord, stolar, golv, fönster, tak, stuprör, paviljongben, växthus, bilar, brunnar, ämbare, kastruller, burkar till you name it. Väldigt lustigt att bevittna faktiskt. Synd att jag inte tänkt på att fota, så ni kunde få bildbevis.

Sen när uppståndelsen lagt sig och folket gått hem eller återvänt till sina grottor, tar jag min telefon, sätter på musik, placerar  Manicken på bordet och kryper upp i favoritstolen med min virkning. För jag köpte ju faktiskt också något på utfärden. Ett garnnystan. Vad annars?


tisdag 9 september 2014

Handgjorda presenter

har det nog mest blivit på sistone när nån har blivit uppvaktad av oss. För att inte vara så förutsägbara så har jag försökt att variera sortimentet lite. Annars kanske vi inte mera blir bjudna på kalas... :) Oj nej, nu kommer hon dragandes med en tavla igen kanske nån tänker... Har redan fullt i förrådet.





Så vårt minsta gudbarn fick en liten nalle och en ännu mindre virkad uggla. Nallen är gjord efter mönster från Tilda, dvs Tone Finnangers kollektion. Ugglebeskrivningen minns jag inte var jag hittade. I nån blogg var det nog. Den har jag haft i lager rätt länge nämligen.



Den sydda ugglan flyttade till Umeå med dotterns bästis. Har sytt ganska många av dessa, mestadels svartvita. Egen design. Tyckte hon skulle ha  en i fosterlandsfärgerna så hon inte bara glömmer sitt ursprung. Fnys... Eller så var det mest för att jag hade dehär tygerna i skåpet.




En bonuspresent i form av en jättestor lykta/miniväxthus fick brudparet jag skrev om häromdagen. Den har inte jag gjort. Riktigt så händig är jag inte. Men det är däremot gubben! Men det har ni kanske förstått redan. 

Alla sakerna är gjorda enligt, man tager vad man haver, principen. Brukar oftast bli bra. Och blir det inte så gör man som förrigare tanten: Skiter i e å lagar e ti pannkako. 







söndag 7 september 2014

Fallfrukt

Hej igen alla!

Eller båda två som är kvar, borde jag kanske skriva... :) Förstår om ni har gett upp. Det gjorde jag nästan också. Men nu har vi fått en ny dator. Äntligen! Så nu ska jag kanske synas till mera här. Fast man vet ju aldrig. Tycks inte bara vara förra datorn som krånglade. Mitt orkande har också krånglat en längre tid. Borde kanske få en ny prosessor eller nåt. Mera minne skulle också sitta fint.

Men dethär skulle inte handla om mig eller datorer igen. Ursäkta! Till saken...

Alla som har äppelträd på gården har väl drabbats av ungefär samma epidemi som oss nu just. Saftas, syltas och mosas värrigare i alla hus. Vilket himmelrike att ha egna äpplen på gården att göra godsaker av. Att gå ut i det daggvåta gräset på morgonen och plocka med sig ett äpple till jobbet. Från det egna trädet. Eller...?!
Se hur arbetet bokstavligen hopar sig när äppeljäklarna inte har vett att hållas kvar i trädet tills jag bestämmer mig för att plocka dem! Och jag har tid, lust och ork att jobba med dem. Kan ju inte bara låta dem ligga där. Plockar och plockar. Och så fort jag svänger ryggen till så hörs det igen... duns... Och så ligger en liten hög där igen. Suck.

Men jag har en hemlighet... Jag nästan skäms att berätta... Men kan ju finnas nån annan som är lika lat som mig? Och inte vill låta äpplena ta över livet. Och som vill få reda på att man kan koka äppelmos i mikrovågsugnen! Ja, jag lovar. Det är sant. Lovar också att det inte går med vilken sort som helst. Men med Transparent Blanche (Valkea kuulas på finska) funkar det utmärkt. Denna äppelsort som nästan aldrig blir lagom att ätas från trädet, tycker jag. Först är de sura som attan. Sen när de är mogna har man en halv dag på sig före de alla är för gamla. Typ. Men de är världens enklaste att göra till mos... Gör så här:




 Skölj bort gräset, skala INTE, 



skär i bitar, sätt i form i mikron i ca 6 minuter. Mosa med gaffel eller potaismosmosare eller vad det nu heter, blanda i socker enligt smak. Finns det ännu hårda bitar, sätt i mikron ännu ett par minuter. Om du gillar helt slät mos, får du hitta på nåt annat sätt. Lämnar lite bitar. 



Klart! 


Sätt ut äppelresterna åt kaninen, (som bara fnyser åt dem)



hitta på nåt att äta moset med, frys ner resten och släng bort nästa höst när du hittar det i frysen.

Trevliga äppelstunder önskar jag er alla!