Manicken

I somras hamnade jag och gubben till den stora byaffären inåt landet. Den med det stora fula gula monumentet, som faktiskt röstats av resebranschfolk till ett av världens tre fulaste monument. Ja, ni kanske känner till stället. Hade behov av en utfärd och åkte alltså dit. Ska bli tio år igen tills nästa gång. Minst. 

Affären har en rätt stor avdelning för prylnissar. Jag är inte särskilt imponerad och intresserad av teknikprylar. Inte det minsta egentligen. Visst uppskattar jag fungerande teknik. Som telefonen och en fungerande dator och sånt. Men bryr mig inte om nyaste modellerna och vilka, i min ögon onödiga funktioner de har, och dittan och dattan. Och när tekniken inte fungerar så blir jag smått rabiat och svär ve och förbannelse över grejen i fråga. Och visst är det ju ganska ofta det händer?! Mest hela tiden, om man frågar mig. 

Mig hittar man alltså inte där på teknikavdelningen. Men nog gubben. Så medan jag kollade bokavdelningen, konstnärsmaterialet och stod och tummade på alla garnnystanen så handlade gubben Manicken. Suck och stön. En till pryl som ligger och skräpar i hörnen?! Men jag hade fel. Den har kommit till användning. Och jag gillar faktiskt denna pryl. Sådär i smyg bara, såklart. Den vibrerande bluetooth högtalaren! Vilken genial uppfinning. Och behändig. Kan tex tas med till växhuset, som förvandlas till en önskekonsertsal på ett huj. Den lilla grejen, mindre än en kaffekopp, kan förvandlas till en mäktig högtalare beroende på vilket underlag den placeras på! Eller det är underlaget som blir högtalaren. I sig själv ger den inte mycket ljud ifrån sig. 

Den kan också förvandla människorna i dess omgivning. Speciellt prylnissarna. Ja, det är sant! Jag har sett det med egna ögon. Flera gånger. Först lyser ögonen upp. Sen börjar jakten på föremålet som ger den bästa resonansen. Som lyckliga, rödkindade barn springs det runt i huset och i trädgården. Allt som kommer i vägen ska testas. Och då menar jag allt. Från magar i olika storlekar, kinder, huvuden, bord, stolar, golv, fönster, tak, stuprör, paviljongben, växthus, bilar, brunnar, ämbare, kastruller, burkar till you name it. Väldigt lustigt att bevittna faktiskt. Synd att jag inte tänkt på att fota, så ni kunde få bildbevis.

Sen när uppståndelsen lagt sig och folket gått hem eller återvänt till sina grottor, tar jag min telefon, sätter på musik, placerar  Manicken på bordet och kryper upp i favoritstolen med min virkning. För jag köpte ju faktiskt också något på utfärden. Ett garnnystan. Vad annars?